Sjoscoutingen har funnits lika lange som scoutrorelsen. Vattenscouting, som det kallades i vart land i tiderna, har sina rotter i B-P:s tankar och ungdomsupplevelser. I borjan skilde sig sjoscoutverksamheten inte fran scoutverksamheten i allmanhet, men redan 1910 organiserade sig sjoscouterna i England for att idka sin form av scouting.

Samma ar forekom aven dokumenterad sjoscoutverksamhet i Finland, om an i liten skala. Mariehamns Riddargossar var en foregangare i detta. Da scoutverksamheten ater kom igang 1917, spreds ocksa sjoscoutingen snabbt. De forsta sjoscoutkarerna var svensksprakiga; Alands Sjoscouts, Hango Sjoscoutkar samt Vikingagossarna i Helsingfors. Men verksamheten spreds snabbt bland finsksprakiga scouter. Under 1910-20-talen okade antalet sjoscouter snabbt och verksamheten spreds langs kusten. Exempelvis i Turun Partiosissit verkade ett batlag 1923-24.

Pa 1930-talet befaste sjoscoutingen sin stallning i vart land. 1933 fick sjoscouterna sitt eget reglemente och sjoutbildningen tog fart. 1937 valdes Rafael Helanko till sjoscoutinstruktor, den forsta i sitt slag. Detta innebar i praktiken att sjoscoutverksamheten erkandes som en sjalvstandig verksamhetsform i den finlandska scoutrorelsen. Pa 30-talet var verksamheten starkast i Vasa, Raumo, Abo och Helsingfors, men aven i andra kuststader samt i insjofinland, ss. Tammerfors och Nyslott idkades sjoscouting.

Brist pa farkoster var ett stort problem pa 1930-talet, och man forskote rada bot pa detta genom att starta en riksomfattande kampanj for att skaffa ett gemensamt skolningsfartyg som skulle stationeras i Raumo. Oroligheterna i varldspolitiken i slutet av decenniet satte dock stopp for planerna.

Krigsaren innebar att verksamheten var pa sparlaga, men da det begav sig efter kriget kom man igang ratt snabbt. Det publicerades en ny sjoscoutinstruktion och trots misslyckad marknadsforing levde sjoscoutkarerna vidare. Ett okat samarbete pa 1950-talet kulminerade i det forsta Satahanka-lagret 1955. Lagret holls pa Mustfinno i Pargas.

Lagrets namn har sina rotter i Kalevala, ur en episod dar Lemminkainen efter tolden av Sampo beskriver Pohjas farkost for sina vanner:

Satahanka var saledes ett slags krigsfarkost med hundra klykor och hundra man vid arorna. Farkosten var bygd av Louhi.

Det forsta lagret hade en stor betydelse for sjoscouternas samhorighet. 1960-talet praglades av intensiv sjoscoutverksamhet for att samtidigt uppfattas som en allt betydelsefullare sjofartsform.

Det andra Satahanka-lagret holls 1960 utanfor Helsingfors och erholl en hel del publicitet. Det tredje Satahanka-lagret samlade for forsta gangen saval flick- som pojkscouter, lagret holls pa Rymattyla. Pa detta lager inleddes signalistutbildningen.

Pa 1970-talet blaste det internationella vindar i den finlandska sjoscoutverksamheten och man kunde saga att detta kulminerade i Nordjamb-75, varldsjamboren i Norge. Satahanka IV arrangerades pa Bano och lagret darpa vid Saimens strand i Kylaniemi. Bagge lagren var pa sitt satt nydanande; Satahanka IV var det forsta lagret (och tills vidare det enda) i sitt slag som arrangerades pa Aland, medan V forde scouterna till insjofinland, genom Saimen kanal.

1980-talet praglades av sjoscoutverksamhetens konsolidering, aven ekonomiskt. Olika fartygsprojekt gjorde det mojligt for karer och distrikt att erbjuda battre sjoutbildning. Det konstruerades farkoster speciellt for scoutbruk och allt fler karer kunde stoltsera over sin egen bat. 1982 arrangerades Satahanka i Pargas for andra gangen och pa lager nummer VII i Raumo deltog en ansenlig mangd scoutfarkoster. Lagret har praglats i vara minnen for sitt internationella inslag, sin varldsrekordbastu och for sitt vader.

Detta artionde har visat att intresset for sjoscoutverksamhet bara vaxer. Antalet sjoscoutkarer okar och landscouterna ar intresserade av sjoverksamheten i hogre grad. Det attonde Satahankalagret holls igen i insjofinland, denna gang i Pikarniemi. Och sommaren 1998 fortsatter historien med lagret i Bomarsund. Ny typ av lagerplats i historisk omgivning.