Genom freden I Fredrikshamn 1809 avträdde Sverige Finland jämte Åland till Ryssland. Därmed inleddes en epok I Ålands historia som mycket avvek från det förgångna. Det var inte bara Ålands nationaltillhörighet som förändrades utan också dess internationella status. Från att ha varit en ö i ett svenskt innerhav blev nu Åland det ryska kejsardömets yttersta utpost mot arvfienden Sverige.

Konsekvenserna av denna förändring fick ålänningarna uppleva under de decennier som följde på freden. Den ryska militära närvaron upphörde nämligen inte med fredsslutet utan 2000 soldater beordrades fortsatt tjänstgöring på ögruppen. Den ryske kejsaren fäste uppenbarligen stor avseende vid den nyvunna besittningen, vilket mot bakgrund av de månghundraåriga stridigheterna mellan Ryssland och Sverige inte var ägnat att förvåna. I linje härmed anlades under åren efter 1809 mer än 30 batterier på strategiska platser runt om i landskapet. Tanken att inrätta en permanent garnison inrymd i en större befästning och örlogsbas väcktes ganska snart. Detta var bakgrunden till Bomarsunds fästnings tillkomst.

Fästningens läge motiverades av insikten om att man ej skulle kunna förhindra en landstigning på Åland. Då ansågs det vara strategiskt riktigt att förlägga befästningen till fasta Ålands östligaste del, där den kunde tjäna som ett brohuvud med en obruten förbindelse österut, även om en omfattande invasion av Åland inträffade. Platsen var också viktig eftersom sen utgjorde en av se få sjöleder genom vilka man kunde färdas in i Lumparen, en stor havsvik som tränger långt in i Ålands centrala delar. Det var iden om ett behärskande av sundet in till Lumparen som var riktgivande också för befästningsanläggningens utformning. Befästningens största eldkraft riktades mot infarten till Lumparen.

Anläggningens kärna bestod av en 290 m lång elliptiskt formad kasern avsedd för 2500 män. Byggnaden var uppförd av tegel med en yttre fasadbeklädnad av granit och var bestyckad med ett stor antal kanoner. Runt omkring denna var ett 15-tal torn planerade, vardera inhysande en besättning om 125 man och ett 20-tal kanoner. Tornen skulle förbindas sinsemellan av murar och skyddsvallar inneslutande en liten garnisonstad - Nya Skarpans. Längre in mot land anlades ytterligare en stadsliknande bosättning, den s.k. Förstaden.

På Prästö fanns militärsjukhus samt begravningsplatser för olika religioner och trosriktningar, som var represesentade i garnisonen.

Fästningen uppfördes av ryska militära arbetskompanier och straffångar, omkring 2000 man. Arbetet påbörjades 1832 och fortgick till fästningens fall 1854.

Det var inte endast i Österjöområden som rysk militär aktivitet pågick. Också mot Turkiet riktade Ryssland expansionistiska strävanden. De båda västeuropeiska stormakterna England och Frankrike ingrep slutligen i konflikten på Turkiets sida. Därmed var Krimkriget 1853-56 ett faktum. År 1854 öppnade västmakterna en nordlig front genom att sända en armada till Östersjön. Ett av målen för denna flottexpedition blev Bomarsunds fästning på Åland.

Den halvfärdiga fästningen försattes under våren och sommaren 1854 i stridsberedskap. Batteriet uppfördes och iståndsattes, manskapet instruerades och all träbebyggelse runt befästningen nedbrändes för att ej ge fienden några fördelar. Den 8 augusti landsattes 12000 franska soldater samtidigt som ett 40-tal engelska krigsfartyg närmade sig fästningen.

Fästningen var därmed innesluten, omgiven av en stor övermakt både till lands och till sjöss. utgången var given. Garnisonen kunde inte påräkna förstärkningar då den engelska flottan blockerade Åland.

Angreppen inleddes den 13 augusti k l. 04.00 med eldgivning mot Brännklintstornet var fästningens utpost mot landsidan och dess svagaste punkt. Det var vid angreppet bestyckat endast med 10 kanoner. För intagandet av detta hade fransmännen uppfört ett batteri 600 m väster om tornet bestyckat med fyra fältkanoner och lika många mörsare. Mörsare var en slags kastpjäser med högre skjutbana. Med hjälp av dessa kunde man nå innanför tornets murar med spränggranater. Eftersom granitväggarna rätt väl stod emot fransmännens ganska lätta (16-pundiga) raktskjutande artilleri fick just mörsarna en avgörande betydelse för stridens utgång. Redan på kvällen samma dag som anfallet inleddes hade mörsarna ställt till med så mycket oreda i tornet att dess befälhavare tvingades begära vapenvila. Striden återupptogs dock men avbröts av mörkrets inbrott. Under natten övergav större delen av besättningen tornet. När elden på morgonen återupptogs tornet ej besvara denna. Tornet stormades då varvid tornkommendanten Tesche och en handfull ryska soldater tillfångatogs. Dessa hade kvarstannat för att minera tornet men hindrades i sitt uppsåt av stormningen.

Dagen därpå angreps Notvikstornet, fästningens nordligaste försvarsverk. För denna attack hade man släpat upp några riktigt grovkalibriga skepskanoner från engelska flottan. Med dessa hade man redan efter några timmar lyckats skjuta en stor bräsch och hotade att klyva tornet i två delar. En hel kanonbesättning dödades genom en fullträff och av de fyra kanoner i tornet som kunde riktas mot angriparen var på eftermiddagen tre oskadliggjorda. När framemot kvällssidan också den rasade ned uppgavs tornet.

Nu var den västra och norra flanken intagen och själv huvudfästet under våldsam beskjutning från fartygen. under natten uppförde fransmännen ett batteri endast 200 m från huvudfästet. Fästningens kommendant Bodisco beslöt under dessa omständigheter att inte i onödan ödsla sina soldaters liv och kiapitulerade villkorslöst på eftermiddagen den 16 augusti. Huvudfästet och det ännu ointagna Prästötornet överlämnades utan strid. Försvararna hade förlorat 53 man och angriparna ett 100-tal. Därtill kom offren för den påföljande koleraepidemin.

Hela den ryska garnisonen fördes ombord på fartygen till fångenskap i England och Frankrike.

Segarna erbjöd nu Sverige att överta befälet på öarna. Krimkriget var ju dock ej avslutad innan Bomarsunds fall och den svenska regeringen vågade inte besätta ryska territorium under pågående krig. För segrarna återstod då att göra de ryska militära ambitionerna i Östersjön så stor skada som möjligt. Därför sprängdes fästningen i luften innan man i september 1854 lämnade Ålandsöarna.

Eftersom överhögheten över Åland inte bibehölls återvände ryska ämbetsmän till öarna några månader efter Bomarsunds fall. Åland förblev ryskt. Men helt resultatlöst var striden vid Bomarsund inte för vid fredskongressen i Paris 1856 överenskom man om att Åland inte vidare skulle få befästas. Denna överenskommelse kallas Ålandsservitutet och är i kraft ännu idag fastän Åland nu tillhör Finland.

Ruinerna i Bomarsund erinrar om en märklig epok i Ålands historia. De kom därför tidigt att betraktas som fornminnen och har alltsedan 1930-talet undergått bevaringsåtgärder. Dessa har främst bestått i att klä in de vittrande tegelmurarna med granit, samt att hålla vegetationen borta från murarna.

På andra sidan sundet vid Prästöbron finns ett litet museum där föremål påträffade i Bomarsund kan beses.

Bomarsunds fästning uppfördes åren 1832-1854. Åland var då ryskt och befästningen var avsedd för de ryska truppstyrkorna på ögruppen. Anläggningen projekterades för 5000 man och blev således ett efter åländska förhållanden enormt byggnadsföretag. Det har stor betydelse. för samhället och än idag talar man om "Bomarsundstiden".

Bomarsundstiden fick ett abrupt slut. Fästningen blev grundligt förstörd vid ett engelskt-franskt anfall 1854. Bomarsund utgör på så sätt en parentes i åländskt historia, men följderna av fästningens tillkomst och fall består nu idag: Åland blev en demilitariserad zon.

Ruinerna av fästningen utgör idag ett av Ålands märkligaste fornminnen.